Hultsfredslistan del 1

1992

Stonecake – första konserten på min första Hultsfredsfestival. Oförglömligt.

Docenterna – Hitkavalkad med Systrarna schultz i kören.

Sator – Hultsfreds husband på toppen av sina krafter.

Creeps – Lite av en comebackspelning, i rymddräkter.

Jakob Hellman unplugged – kommentarer överflödiga.

Bruno K Öijer – mörkt, mörkt, mörkt J

Allvarligt, var det inte några utländska artister det året?

1994

Bob Hund – ett genombrott i realtid

Peter Wahlbeck – eldade upp sig själv så mycket att han var tvungen att ta ett dopp i Hulingen mitt i

Cardigans – liksom Wahlbeck på tillfälliga p3-scenen. Sommarlätt å gutt

Problem – Eric tipsade om detta. Har fått mer bra tips av Eric sedan dess…

Midnight Oil – 1994 kändet det helt rätt att försöka komma längst fram på detta band

Missade givetvis Oasis. Och har inte lyckas se dem senare.

1995

Pantera – en käftsmäll

Slayer – en käftsmäll till, i fullmånens sken

Nationalteatern – samlingsskivan gick varm i Peters morsas Mazda

Supergrass – kom från ingenstans och fick alla att brista ut i dans

Broder Daniel – kändes mer omtumlande än storslagna på den tiden.

Nästa del: 1996-1998

Hultsfred i mitt hjärta

Så var det då ett faktum - igen. Hultan går i graven och det är inte mycket att göra åt det. Men vilka minnen man har! Har vart på 14 festivaler under 17 år, det är en gäng det. Cirka 45 dagar har jag alltså tillbringat på festivalen, och det har blivit ett otal konserter. Jag återkommer strax med en lista på konserter och ögonblick jag minns. Här en bild från campingen 1995. Henrik Åhs, Peter Rosenqvist och jag. Foto: Samuel Svärd.

Tips

Kolla även in min och frugans bokblogg:

valtummat.blogspot.com

Istället för bröllop - Metaltown

WITCHERY

Första bandet jag ser är Witchery, ett vid-sidan-avband med medlemmar från Haunted, Seance och Opeth. Ny sångare är Legion från Marduk, en skrämmande uppenbarelse med blodstänk och sunkiga skinnbyxor. Vråla kan han, och hetsa massorna som behöver komma igång vid den i festivalsammanhang okristliga tiden 14.30. Witchery har duktiga musiker och småoriginella låtar så det blir en trea i betyg. Ny platta är på gång också.

SODOM

Att öppna med den simpla ”The saw is the law” känns lite futtigt, Bobby Schottkowski verkar stel bakom trummorna men Tom Angelripper vrålar på som en hybrid av Lemmy och L-G Petrov. Basen hänger skrämmande lågt i ett brett nitband, så längt är allting rätt. Scenen känns gigantisk för trion som blir fullständig med gitarristen Bernd "Bernemann" Kost. Kanske beror detta mest för att jag står långt fram, men, ja, en liten backdrop kanske? Eller en stor? Lite rök pumpas snart ut och fyller upp ytan. I snabbare thrashpartier dyker en moshpit med pigga ungdomar upp.

Hits som ”Agent orange” och lite mer udda ”Napalm in the morning” trängs under de 45 minuter som tilldelats, men visst hade man haft tid att avsluta med ”Ausgebombt”? Sodom hade gott kunnat få en timmes speltid med sina dryga 25 år i branschen. En rejäl regnskur får nu folket att söka skydd, företrädelsevis i öltältet.

DREAM EVIL

Ett band som Dream Evil hade aldrig kunnat existera utan ett band som Judas Priest. Dream Evil förvaltar en stolt tradition och är dessutom en av få akter som begagnar sig uteslutande av ”ren” sång under lördagen. Deras låtar är habila allsångsvänliga skapelser men ljudet är påtagligt tunnare i Close-uptältet så det blir aldrig så maffigt som heavy metal bör vara.

SOULFLY

Max Cavalera låter inte trött när han sjunger, men han SER trött ut. Onödigt stilla, med slutna ögon – kanske är han bara i någon slags trans? Tom Morello-kopian på sologitarr jobbar desto mer på sitt, och konserten har en tung och skön ljudbild. Publiken är i oordning på grund av tidigare och pågående regnskurar men många vill höra en smula distad world music, och visst får vi lite olé oléoléolé också såhär i VM-tider. Soulfly ger en blinkning till gamle Panteratrummisen Vinnie Paul - som laddar för sitt gig strax på scenen jämte – med några takter av ”Walk” och så kommer ”Roots” som ett brev på posten. Trött men ändå svängigt blir slutomdömet.

(Notera den extra trumslagaren som står ”gömd” på scenen!)

HELLYEAH

tt döpa ett band till Hellyeah känns töntigt. Att sedan öppna konserten med en LÅT med samma namn känns ännu töntigare. Men har man nyss nämnda Vinnie Paul på trummor är intresset ändå stort. Och visst känner man igen dennes trumslagarsingnum, men låtarna ger mig inte något nämnvärt. Det hade vart smart att slänga in nåt av Pantera, men det hinner inte ske innan jag beger mig till Close-uptältet.

DARK TRANQUILLITY

Om Sodom hade för stor scen så har Dark Tranquillity hamnat på en för liten. Jag kommer inte närmre än tre meter UTANFÖR Close-uptältet men kan ändå se den makalöse frontmannen Mikael Stanne leva rövare därinne. Han förklarar den mindre scenen med att man vill visa projektioner bakom bandet och väntar på att den där jävla solen ska gå ner. I sobert svartvitt kommer mardrömsbilder och mystiska symboler upp, och visst hade det gjort sig mest i mörker. Ljudet är som sagt klenare på denna scenen men Dark Tranquillity trivs, och tycker det är skönt att spela ”hemma” efter allt flängande världen runt. Stanne säger att från och med nu får vi flyga in utländska fans till Gbg istället. Själv skall jag med tåget strax – en festivaldag helt i dagsljus är över.

(Rainbow) r.i.p Dio

Knegarn flyttar vissa inlägg till en annan blogg

Jag har blivit skribent i frugans bokblogg. Här är första inlägget!